jag MÅSTE bara få beklaga mig ännu en gång. och den gången får bli den sista för sen måste jag försöka släppa det här. men det är svårt, det ska ni veta!

som ni kanske kommer ihåg så lämnade jag ju in min cykel på service här om dagen. idag var det dags att hämta hem aset. just precis, för mig är den här cykeln numera ett jävla as!
när jag står i kassan och ska betala landar summan på 1830 kronor.
ETT TUSEN ÅTTA HUNDRA TRETTIO KRONOR.
cykeln är sju år gammal, rostig och inte ens värd artonhundra spänn om jag skulle sälja den på blocket!
detta svor jag ständigt över heeeela vägen in till stan. stackars mamma som fick stå ut med det...

när vi kom in till stan gick vi till charken och lunchade och efter det till lucullus och handlade. någon gång under den här tiden skojade vi och sa: "haha, tänk om cykeln skulle va stulen när vi kommer tillbaka!  det vore ju hemskt! ja, haha."

vad tror ni händer sen? jag behöver ju inte ens säga mer egentligen. cykeln fanns inte kvar.
jag hade lika gärna kunna slänga dom där nästan tvåtusen kronorna i närmaste papperskorg istället. typ samma sak. bröt ihop.

over and out

idag var min lillebror snäll och ödslade sin dyrbara tid på sin körkortslösa storasyster. när jag kom hem från jobbet så stog han här utanför och väntade. hur schysst!?
anledningen till detta är att min cykel fortfarande har punktering och diverse andra fel på sig och är i stort behov av omvårdnad.

när jag rullade in cykeln på verkstaden möttes jag av en man. han hälsade, kollade på cykeln, kollade på mig, skrattade, kollade på cykeln igen och sa: en allmän översikt kanske!? punka, lyset är trasigt. och sadeln, ska vi byta den med eller?

ja ni förstår säkert att det var dags för en service...