imorgon är det dags. då ger sig min älskade vän av på ett äventyr hon sent kommer att glömma.

i tisdags sa vi hejdå och ärligt talat så tror jag inte att jag fattade då heller att hon ska åka och att hon ska vara borta i ett helt år. det var en känslosam stund och jag som trodde att jag skulle gråta floder blev väldigt förvånad när det bara rullade några enstaka tårar ner för mina kinder.
det var inte förns vi kramade varandra och sa hejdå för typ femtionde gången och hon gick ut och jag stängde dörren som det brast. herrejävlar! så fort dörren slogs igen så kom den där floden som jag gått och förberett mig på så länge. mamma snyftade också litegrann och höll om mig sådär som bara en mamma kan och så sa hon:
"det här är ju ingenting att vara ledsen för egentligen, det här är ju en rolig grej!"
och det har hon ju fruktansvärt rätt i. vi borde egentligen fira det här med påmpa och ståt! men grejen är den att jag kommer sakna min vän så fruktansvärt mycket.

jag beundrar henne och jag är så jäkla stolt över att hon vågar göra det här. hon förverkligar en dröm och det är stort!
jag önskar att jag var lite som hon ibland. lite modigare och vågade lite mer. då kanske även jag kunde förverkliga några av mina drömmar.

lycka till cornelia! du kommer klara det här galant, det är jag övertygad om.
vi säger inte hejdå. vi säger: vi ses snart igen!
för det kommer vi göra. och nästa gång vi ses så gör vi det på din nya hemmaplan!

din långkompis kommer att sakna dig här hemma i svedala