igår bjöd cornelia på lassangemiddag för att säga hejdå innan hon ger sig iväg på äventyr.
jag trodde att jag skulle gå därifrån helt förstörd med röda ögon och med mer mascara på kinderna än på ögonfransarna. men så blev det inte! istället för att det kändes sorgligt och jobbigt så kändes allt bara sådär klockrent bra. en sån där kväll som man vill minnas när man ska vara borta från varandra en längra tid.
det kunde knappast blivit bättre faktiskt men vad kan man egentligen förvänta sig när man får umgås med de bästa av de bästa?

kanske kändes inte kvällen så tung för att jag vet att jag kommer få träffa min vän igen innan hon åker. eller kanske har jag inte förstått att hon ska åka överhuvudtaget. kanske har den tanken skjunkit in till på tisdag och då är det nog ingen idé att ha på sig någon mascara överhuvudtaget.